No words
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva... Jag kan inte landa, kan inte riktigt tänka... Fastän mina tankar är så klara som jag tror dem bara kan bli så är det ändå en virvelvind...
Jag drar mig till minnes något från långt tillbaks i tiden och det jag minns får mig både glad och sorgsen...Glad för att jag äntligen kan minnas, sorgsen för att det tog en så jävla tid innan minnet kom...
Vad än som händer så är jag så glad bara för det minnet som kom nu... Hur mycket ensamhet det än kan komma att bringa mig så är jag ändå glad...
Jag har så svårt för att gråta, jag gråter på insidan, men vi får se om tårarna letar sig ut snart... Jag vill bara känna tårar rinna nerför mina kinder så att jag vet att det är sant...
Ångesten jag känner nu är jag så glad för att jag känner... Den gör allt så mycket mer verkligt...
Nu känner jag att avslutet kan komma, nu känner jag mig redo och jag ber att jag ska fortfarande ska va redo när mötet kommer som måste komma... Jag tänker inte fly längre, nu får det fan va slut på det här livet... Jag hör inte hemma i det liv jag levt, jag ska ut från det nu och jag ska börja på nytt... Fan ta mig om jag faller tillbaks i det där stinkande helvetet igen... Nu ska det göras och inget ska lämnas öppet för återvändo... Hellre lever jag i självförnekelse resten av livet bara jag vet att jag kan känna, än att fortsätta leva i den värld där allt bara varit ett satans tidsfördriv... den tiden måste vara förbi nu...
Jag vet inte alls vad som kommer hända, men en människa fick mig att minnas och det är vad som verkligen betyder något...Bara nu finns och bara nu kommer att finnas...
Jag skriver inte mer nu... Men jag vet att förändringens timma är här och tack och lov för det... Även om det innebär att jag ska få brinna i helvetet så fick jag iaf känna igen...
Tack...
FAN...
/Lilja
Jag drar mig till minnes något från långt tillbaks i tiden och det jag minns får mig både glad och sorgsen...Glad för att jag äntligen kan minnas, sorgsen för att det tog en så jävla tid innan minnet kom...
Vad än som händer så är jag så glad bara för det minnet som kom nu... Hur mycket ensamhet det än kan komma att bringa mig så är jag ändå glad...
Jag har så svårt för att gråta, jag gråter på insidan, men vi får se om tårarna letar sig ut snart... Jag vill bara känna tårar rinna nerför mina kinder så att jag vet att det är sant...
Ångesten jag känner nu är jag så glad för att jag känner... Den gör allt så mycket mer verkligt...
Nu känner jag att avslutet kan komma, nu känner jag mig redo och jag ber att jag ska fortfarande ska va redo när mötet kommer som måste komma... Jag tänker inte fly längre, nu får det fan va slut på det här livet... Jag hör inte hemma i det liv jag levt, jag ska ut från det nu och jag ska börja på nytt... Fan ta mig om jag faller tillbaks i det där stinkande helvetet igen... Nu ska det göras och inget ska lämnas öppet för återvändo... Hellre lever jag i självförnekelse resten av livet bara jag vet att jag kan känna, än att fortsätta leva i den värld där allt bara varit ett satans tidsfördriv... den tiden måste vara förbi nu...
Jag vet inte alls vad som kommer hända, men en människa fick mig att minnas och det är vad som verkligen betyder något...Bara nu finns och bara nu kommer att finnas...
Jag skriver inte mer nu... Men jag vet att förändringens timma är här och tack och lov för det... Även om det innebär att jag ska få brinna i helvetet så fick jag iaf känna igen...
Tack...
FAN...
/Lilja
Kommentarer
Trackback
