IbiC

Till skillnad från många av mina vänner har politik alltid intresserat mig, politik styr detta samhälle vi lever i, och jag har aldrig varit speciellt nöjd med detta samhälle så att på något sätt vara lite politiskt aktiv har alltid varit en självklarhet.

Att människor inte orkar bry sig så mycket om politik kan jag på ett sätt förstå, politikerna har aldrig varit speciellt nära folket, sen har det flesta politiker inte varit speciellt begåvade på att visa politik som intressant.

Alltså, jag har alltid haft åsikter i politiska frågor, men politiskt aktiv (om man ens kan kalla det, det) har jag endast varit under en tolvmånadersperiod i livet (och detta var som fjortonåring tillsammans med min vänsterbroder Frej). Utöver detta har det väl blivit några demonstrationståg mot borgerligheten och rasism.

I riksdagsvalet förra året gjorde jag ett stort misstag, men på sitt sätt et oundvikligt misstag. Jag har alltid ansett mig själv som vänsterpolitisk, men det vänsterpolitiska partier som idag finns i Sverige är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Socialdemokrater har jag aldrig tyckt något vidare om, dem är lite för ljumma för mig och sen så är dem EU-vänliga och det är definitivt inte jag. EU subventionerar sitt eget jordbruk och har tullar mot u-länderna, vilket leder till ännu större fattigdom för dem som redan är fattiga... Vänsterpartiet då? Hade det inte varit för ett fåtal punkter skulle jag nog ha lagt min röst på detta parti... Dessa punkter är: Jag vill ha konfesionella friskolor, det vill inte Vänsterpartiet (och inte heller Sossarna för den delen). Vänster är en alltför stor förespråkare för de frågor som bl.a. RFSL driver ( det är inte så att jag inte tycker att alla människor ska ha samma värde och personsäkerhet, men jag ser en definitiv skillnad på vad man är och vad man gör).

Jag la min röst på Kristdemokraterna, av den enkla anledningen att partiet vilar på Kristna principer, att dem vill värna familjen samt att dem ser till barnens bästa istället för att vara politiskt korrekta.

På sitt sätt är jag nöjd med att jag röstade på detta parti. Jag ville inte ha en allians, men då jag förstod att det skulle bli en såg jag det som vettigare att ändå ha ett någorlunda borgerligt parti i konstellationen så att iaf några av de frågor jag värnar skulle få plats på agendan.

Däremot tycker jag inte om blå borgarpolitik. Jag är i grund och botten socialist och det är min övertygelse att även Jesus Kristus var det. Han ville att vi alla skulle vara jämlika, att rättvisa och solidaritet skulle råda, och det är för mig också självklart att Kristus inte ville ha ett klassamhälle eftersom ett sådant samhälle motarbetar de principer som Jesus själv stod för. Borgerligheten är materialistisk, vi Kristna måste vara medvetna om tingens tomhet. Borgarna är för ett klassamhälle, men hur kan en Kristen människa se sin medmänniska lida nöd utan att ge upp allt den äger för att rädda denna person?

Det vettigaste är att äga gemensamt, att ge upp sina begär till tingen och att leva sitt liv till Guds ära, utan några som helst avgudar.

Socialismens symbol är ett rött pentagram. Pentagrammet återfinns också som en symbol inom Kristendomen. Den symboliserar Jesu stigmata, Hans fem blödande sår. Så låt oss varje gång vi ser ett pentagram tänka på dem av våra bröder och systrar som lider nöd och göra det som både Jesus och varje socialist har till uppgift att göra. Älska och värna sina syskon.


/Lilja