Vad man hör i tystnaden
En hel helg på retreat, många timmar utan någon som helst konversation med deltagarna på kursen. Det var väldigt befriande. Många tankar kom fram och nog kände jag mig träffad av Mikaels betraktelser, som att han bara talade ut precis vad som finns i mitt liv just nu.
Då och då känns detta liv totalt omöjligt, hur ska det kunna gå? När lovsången går på så kan jag drömma mig bort , när verkligheten flyr för en stund så kan jag andas och känna framtidstro. Men det tillståndet varar inte många sekunder, kanske någon minut då och då, men inte mer. Det blir bara mer och mer uppenbart för mig att den här skadade relationen måste helas, jag klarar mig inte utan Gud. Känns som att något snart falierar och om det gör det så måste jag ha nånstans att vila, en grund att stå stadigt på.
Jag är alldelles för rädd att stå ensam, jag måste ha dig vid min sida Gud, ingen förutom du kan känna sig in i min rädsla, i min ångest. Ingen förutom du kan förstå.
Alla de ord som talas, dem sårar, dem gör mig arg, dem gör mig rädd...Ändå var jag nära nog likadan en gång i tiden. Tiden måste nog få ha sin gång?
Till slut måste ni nog vika av. Jag har min väg att gå, ni har er och ingen väg är den andra lik. Jag kan inte följa samma stig som ni, ni kan inte vandra samma väg som jag. Alla vägar leder till en och samma sak, men vi har olika sätt att ta oss dit.
Vart finns den människa som iaf i någon mån tänker som jag...Som inte är 20 år äldre eller sex år yngre?
Det är ibland svårt att va kristen i en umgängeskrets som nästintill aldrig har sina tankar på dig...Eller har dem det?
Jag önskar bara att jag inte behövde känna mig så ensam...
Imorgon fyller min älskade Johanna år. Grattis älskling!!<3
/Lilja
Då och då känns detta liv totalt omöjligt, hur ska det kunna gå? När lovsången går på så kan jag drömma mig bort , när verkligheten flyr för en stund så kan jag andas och känna framtidstro. Men det tillståndet varar inte många sekunder, kanske någon minut då och då, men inte mer. Det blir bara mer och mer uppenbart för mig att den här skadade relationen måste helas, jag klarar mig inte utan Gud. Känns som att något snart falierar och om det gör det så måste jag ha nånstans att vila, en grund att stå stadigt på.
Jag är alldelles för rädd att stå ensam, jag måste ha dig vid min sida Gud, ingen förutom du kan känna sig in i min rädsla, i min ångest. Ingen förutom du kan förstå.
Alla de ord som talas, dem sårar, dem gör mig arg, dem gör mig rädd...Ändå var jag nära nog likadan en gång i tiden. Tiden måste nog få ha sin gång?
Till slut måste ni nog vika av. Jag har min väg att gå, ni har er och ingen väg är den andra lik. Jag kan inte följa samma stig som ni, ni kan inte vandra samma väg som jag. Alla vägar leder till en och samma sak, men vi har olika sätt att ta oss dit.
Vart finns den människa som iaf i någon mån tänker som jag...Som inte är 20 år äldre eller sex år yngre?
Det är ibland svårt att va kristen i en umgängeskrets som nästintill aldrig har sina tankar på dig...Eller har dem det?
Jag önskar bara att jag inte behövde känna mig så ensam...
Imorgon fyller min älskade Johanna år. Grattis älskling!!<3
/Lilja
Kommentarer
Trackback
