Nedräkningen har börjat
Första dagen på lovet, regnigt och blött utomhus:( Sitter här och lyssnar på Pinks "Dear mr President"... Helt suveränt att kändisar vågar kritisera denna mödarmaskin Bush.
" Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framförallt mot våra trosfränder"
/ Galaterbrevet 6:7-10
"Det jag vill göra, gör jag inte, och det jag inte vill göra, gör jag". Så skrev Paulus en gång och jag förstår vad han menar. Man har sin lilla idealbild av hur man skulle vilja vara, hur man skulle vilja leva sitt liv men det förbilr bara en idealbild, en ouppfylld sådan. Ska man bara ge upp och leva det ostimulerande liv man lever eller ska man ge sig fan på förändring och låta Gud gå in och göra den där operationen som man så väl behöver... Kommer Han ens göra den, eller är Gud bara en idealbild av allt det jag skulle vilja ha i livet men inte kan få ur mig själv eller från andra människor? Ärligt talat så tror jag inte det. I mitt hjärta bor en längtan till nåt som inte är av denna värld, nåt som ingen människa har lyckats ge mig... Liv i överflöd, glädje i överflöd, trygghet och kärlek. Gud bor i alla och visst kan vi erfara en del av allt det goda Han är i mötet med andra människor, men kanske bara för en sekund och en sekund verkar inte räcka för att jag ska må bra.
Jag kan inte känna tillit längre, allt blir bara ett stort jävla tvivel. Tänk att få leva fullt ut, tänk om glädje fick vara den dominerande känslan i ens liv... Tänk om! Men det räcker inte, vad ska vi ha drömmar till om vi inte tänker uppfylla dem? Det räcker inte med att leva i en illusion om hur det skulle kunna vara, för verkligheten hinner ifatt en och man ser att den inte är lika vacker som den man önskar.
"Jag lärde mig se med hjärtats ögon"... Förjävligt nog har linsen åkt på nån sorts jävla astigmatism...En flisa tvivel, en flisa sorg...
Jag vill verkligen säga JA, vill verkligen ge upp allt det gamla och öppna upp för det nya... Men rädslan biter sig fast, tänk om det nya inte kommer? Står jag ensam då?
Rädd att det stämmer; vad man sår får man också skörda... Eller kanske nöjd med det...Att veta att felet ligger hos mig och att ingen annan kan skyllas...Eller kan någon det?
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva..Det är svårt att sålla i känslo och tankestormen.
Kanske kommer jag till slut ha skjutit alla långt ifrån mig. Kanske kommer du skaka på huvudet och inte förstå, och jag kommer ha förståelse för din oförståelse, för denna kreatur är inte så lätt att förstå sig på...
Min svaghet, Hans frestelser, allt det onda inuti, allt det talade, allt det sagda, allt det gjorda...
...Vägen till fred är hjärtats förvandling
+
IHS
/Kim
/ Galaterbrevet 6:7-10
"Det jag vill göra, gör jag inte, och det jag inte vill göra, gör jag". Så skrev Paulus en gång och jag förstår vad han menar. Man har sin lilla idealbild av hur man skulle vilja vara, hur man skulle vilja leva sitt liv men det förbilr bara en idealbild, en ouppfylld sådan. Ska man bara ge upp och leva det ostimulerande liv man lever eller ska man ge sig fan på förändring och låta Gud gå in och göra den där operationen som man så väl behöver... Kommer Han ens göra den, eller är Gud bara en idealbild av allt det jag skulle vilja ha i livet men inte kan få ur mig själv eller från andra människor? Ärligt talat så tror jag inte det. I mitt hjärta bor en längtan till nåt som inte är av denna värld, nåt som ingen människa har lyckats ge mig... Liv i överflöd, glädje i överflöd, trygghet och kärlek. Gud bor i alla och visst kan vi erfara en del av allt det goda Han är i mötet med andra människor, men kanske bara för en sekund och en sekund verkar inte räcka för att jag ska må bra.
Jag kan inte känna tillit längre, allt blir bara ett stort jävla tvivel. Tänk att få leva fullt ut, tänk om glädje fick vara den dominerande känslan i ens liv... Tänk om! Men det räcker inte, vad ska vi ha drömmar till om vi inte tänker uppfylla dem? Det räcker inte med att leva i en illusion om hur det skulle kunna vara, för verkligheten hinner ifatt en och man ser att den inte är lika vacker som den man önskar.
"Jag lärde mig se med hjärtats ögon"... Förjävligt nog har linsen åkt på nån sorts jävla astigmatism...En flisa tvivel, en flisa sorg...
Jag vill verkligen säga JA, vill verkligen ge upp allt det gamla och öppna upp för det nya... Men rädslan biter sig fast, tänk om det nya inte kommer? Står jag ensam då?
Rädd att det stämmer; vad man sår får man också skörda... Eller kanske nöjd med det...Att veta att felet ligger hos mig och att ingen annan kan skyllas...Eller kan någon det?
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva..Det är svårt att sålla i känslo och tankestormen.
Kanske kommer jag till slut ha skjutit alla långt ifrån mig. Kanske kommer du skaka på huvudet och inte förstå, och jag kommer ha förståelse för din oförståelse, för denna kreatur är inte så lätt att förstå sig på...
Min svaghet, Hans frestelser, allt det onda inuti, allt det talade, allt det sagda, allt det gjorda...
...Vägen till fred är hjärtats förvandling
+
IHS
/Kim
Kommentarer
Trackback
