IbiC

Har nu suttit till och från på bilddagboken.se under de senaste två timmarna. Det slog mig helt plötsligt hur enormt mycket vi lever våra liv genom våra skal, de skal som kan förstöras och dö på en hundradels sekund. Hur länge står vi inte framför spegeln innan vi går ut, hur mycket pengar lägger vi inte ner på utsidan, så att får fasad är vacker och slipad? Hur mycket tid och pengar lägger jag inte ner på mitt skal? Alldelles för mycket, patetiskt nog, när jag tänker efter... Blir jag någe vackrare? Kanske, men spelar det någon roll i det långa loppet? Inför Gud är det nog ändå skitsamma eftersom han ser till hjärtat och inte till människans yta. 

Ibland har jag funderat på hur  det skulle varit om vi alla vore blinda, skulle "kärleksrelationerna" mellan människor kanske se bättre ut? Skulle "one-nights-stands" och annan sexuell synd försvinna?

Hur ofta berättar jag inte för den jag älskar hur vacker hon är, söt, snygg etc. Hur ofta talar jag om hur vacker jag tycker hennes insida är? För sällan, fastän jag vet med mig att hennes insida spelar långt mycket större roll än hennes utsida... Skulle din utsida förfalla, förstöras vet jag ju ändå med mig att min kärlek till dig skulle vara oförändrad. Att du däremot är så otroligt vacker vad gäller din yta är ju bara underbart och en fröjd för ögat... Ve mig däremot om jag nån gång börjar leva mitt liv genom mina ögon.

Den jag älskar kan nog aldrig förstå hur mycket hon verkligen betyder för mig... Jag älskar dig verkligen! Kanske säger nån att jag inte kan säga så, men jag kan för jag vet hur jag känner... De ord jag talar är sanna! Jag har haft god tid på mig att finna tusen och åter tusen skäl till att säga: "Jag älskar dig"!


Om nåt helt annat... Fan vad trött jag är på mig själv, så less, så arg, så besviken... När ska jag våga börja leva det liv som jag drömmer om? 

Jag vill inte vänta längre...


/K~