Julaftons morgon
Fick börja dagen med att ta bort ett väldigt hatiskt inlägg jag föfattade igår. Måste vara diplomatisk och framförhållen.
Orkar man ens bry sig om att människor beter sig illa? Människor förändras inte så lätt, känns som om dem senaste två dygnen verkligen har innehållt diskussioner om just detta. Kanske handlar det om att bara lära acceptera sig själv och alla för vad dem är, även om folk ofta är idioter.
Tänk om man kunde gå igenom livet och bara tänka på sig själv, att alltid sätta sig själv i första rummet. Att helt enkelt inte bry sig om att de val man själv träffat kan spela negativ roll för andra. Tänk att inte känna skuld.
Men livet är inte på det där sättet, iallfall inte för mig. Skuld har jagat mig så många år, skuld och alla dess efterverkningar. Kanske är jag något pedant, varje detalj måste vara exakt och perfekt. Jag tycker inte om när människor inte ger allt, tycker inte om mig själv när jag inte lyckas med de mål jag satt upp för min egen lycka. Jag har svårt för de mediokra men klarar inte heller av de allt för extrema. Dem där som bublar av glädje eller fötärs av ångest.
Kanske handlar livet, verkligen helt klychigt om att hitta den rätta. En sådan människa som stämmer så till överrensstämmelse med dig själv att ni faktiskt kan harmonisera...
Tänk om det är så att för varje skadad människa i världen finns det för denne en like och att livet är ett djävulskt och tröstlöst spel för att finna denna person. Här handlar det inte längre om en nål i en höstack, här snackar vi... Ja, jag finner inga ord för det.
Dem sex senaste åren har innehållt ett antal olika förhållanden för mig. Två fruktansvärt seriösa, ett halvseriöst och så en hel del ganska korta och oseriösa förhållanden som jag i vanliga fall inte brukar räkna som förhållanden. Alltså, sex år av livet har hitills konstant handlat om förhållanden och helt uppenbart har inte den rätte dykt upp än, jag är alldelles för underbart ensam i detta nu för att det ska kunna gå ihop.
Lyckades igår kväll hamna i en mycket hemsk diskussion med en gammal flickvän om just detta. Diskussionen urartade när den gamla flickvännen uttryckte: "Jag hoppas att du kommer bli lika lycklig som jag är en dag" . Denna hennes replik uttrycktes efter att vi tillsammans gjort den verklighetsförvridna upptäckten att jag helt plötsligt var singel och hon i förhållande (detta handlar inte om någon smutskastning från min sida, men under det senaste året har det sett precis tvärtom ut i våra liv).
Kontentan av våra livssitautioner var (om än lite tillspetsat) att man kan bara vara lycklig i ett förhållande. Alltså: hon lycklig och jag olycklig. Till hennes förtret måste jag säga att verkligheten inte behöver vara så.
Ibland säger man att människan är halv innan hon lever i ett förhållande. Att i förhållandet så blir hon kompletterad och hel. Tyvärr är det inte alltid så.
Ibland blir den människan som från första stund var hel, halv när hon ger sig in i ett förhållande. För inom förhållandets dörrar väntar i vissa fall eviga kompromisser och besvikelser.
Melankolin sänker sig över mig och jag tänker nu ge mig iväg för lite tomtegröt:)
So long!
/kn
