IbiC

Titeln på boken fick mig att vilja köpa den, för visst känner man så ibland, att det vore ett sant nöje att döda någon?  Dock var det visst den onde i boken som uttalade orden. Skitsamma!



Har hunnit läsa några sidor hitills, jag hoppas att det blir god självbiografisk litteratur. Det vore skönt att få fördomarna krossade kring denna person.

När jag ändå var nere på stan kom jag ihåg att det är slut på gott grönt the hemma (det enda som fanns kvar smakade tyvärr gräsmatta). Därför begav jag mig mot Kaahls, tyvärr fanns inte Mareld inne, men då får man prova något nytt... Kustfägring!



Nu ska det bli ett par timmar Brothers and sisters... I will enjoy:)

/kn

Helt plötsligt var klockan nästan ett. Kortspel och en massa kloka tankar, tack för den här kvällen.

Stort måste att snart sova för att orka upp imorgon. Imorgon ska det shoppas friskt. Ny garderob Here I come.

Just nu är jag så himla lycklig, just nu är jag glad.

Sov gott!

/kn

För ett år sedan ungefär läste jag om en artist som fann sin inspiration till att skriva musik när hennes hjärta blev krossat.

Under väldigt lång tid har jag inte funnit någon inspiration till att skriva i bloggen. Jag gissar att så länge livet har sin rutin så reflekterar man kanske inte så mycket. Kanske behöver man inte skrika ut alla sina tankar till världen eftersom man har någon man delar många av tankarna med.

Men så plötsligts så vänds världen upp och ner, plötsligt finns ingen rutin kvar, plötsligt är tillvaron helt annorlunda och otrygg. Plötsligt finns inte det där man var så van att ha i sitt liv där. Någon försvinner och det efterlämnar sig tomhet och ensamhet. Och mitt i tomheten föds en massa frågor, när allt inte längre är säkert reflekterar man över saker och ting.

Det kommer säkert att bli många sådana här inlägg ett tag framöver. Inte för att jag vill tillbaks till det vi lämnade, inte för att folk ska tycka att det är hemskt att det tog slut. Det låter som att du är nöjd med livet som det blivit, du låter ganska glad och obekymmrad och det är givetvis positivt. Jag tror inte att det finns något bra med att må dåligt, visst stunder ibland nere i helvetet behövs för att uppskatta livet när det är himlen. Hur som helst.

Jag är ganska lycklig faktiskt. Dem senaste dagarna har människor gett mig all anledning att uppskatta livet, att t.o.m. uppskatta mig själv. 

Visst är det så att dem stunderna jag kommer att tänka på det som var vårt förhållande kan jag känna saknad, jag kan känna uppgivenhet över att det gick åt helvete, och åt helvete på ett dumt vis. Jag kan känna besvikelse över det nederlag som ett slut är. Även om vissa förhållanden inte är menade att hålla så är ett slut ett misslyckande, ett bevis på att kärleken inte höll för påfrestningarna, ibland ett bevis på en missuppfattning, man trodde att den andra skulle vara på ett visst sätt, i det första kärleksruset ser man bara det man vill se. Efter ett tag ser man allt det man inte valde att se från början och antingen väljer man att acceptera personen för dess helhet eller så går man vilse i detaljerna.

Och det värsta är lögnen och människans tro på att en annan människa kan förändras för att man själv vill det. 

Valet står mellan att acceptera det man ser eller att förkasta det. 

Så många gånger har jag lurat mig själv till tron på förändring hos en annan människa. 

Vad jag däremot hatar är när människan inte kan tänka sig in i hur en annan människa kan komma att reeagera på det man själv gör, när man inte kan tänka sig in i hur man själv skulle reagerat om samma sak gjordes mot en själv. Och ibland är det inte så att människan är oförmögen att tänka sig in i hur en annan människa kan reagera, ibland är hon bara på det sättet att tanken inte ens slår in att man rimligtvis bör tänka över hur den andra kommer må när jag gör på ett visst sätt.

Som en mycket klok och vis vän nyligen sa: Det första man tänker på när man är i ett förhållande är hur den man är tillsammans med kommer att reagera om man själv gör på ett visst sätt.

Om man ska blanda in Gud och hela den biten så sa Jesus en gång: "Allt vad du vill att andra ska göra för dig, det ska du göra för dem". Och omvänt blir det ju också: Allt du inte vill att människor ska göra mot dig ska du inte heller göra mot dem.

Jag tycker att det är en sådan självklarhet.

Det jag skriver nu har ingenting med mitt nyss avslutade förhållande att göra.

Inte heller är det här ett försök att slänga skit på någon, jag gör inte det här för någon annans skull, varken i positiv eller negativ bemärkelse. Jag gör det för mig egen skull.

I love You, but I love me more/ Samantha, SATC

Något jag däremot älskar är när den man är tillsammans med dyker upp när man minst anar det. När en människa går en enorm omväg bara för att få träffa en, en väldigt kort stund. När ens älskade står upp för en själv och sina vänner när man blir utkastade från en fest. Och jag blir nostalgisk och förstörd bara av att minnas.

Somliga stunder vill jag bara glömma allt. Somliga stunder vill jag att alla dem där människorna som är förknippade med så mycket nostalgi, så mycket av gårdagens lycka, men dagens sorg, ibland vill jag sätta dem på en ö någonstans långt bort ifrån mig, så att jag inte behöver se, så att jag inte behöver veta något, så att jag kan få leva mit liv här med helt nya förutsättningar. Att få börja om på riktigt med de människor man har nljusa minnen tillsammans med. 

En gång bad du om ett uppehåll, du ville jobba med dig själv och ditt eget liv. Jag tyckte att det du sa var väldigt klokt och jag tyckte att det var en bra idé. Jag kunde stå tillbaks från vårt förhållande av den anledningen att man själv måste få vara den viktigaste människan i sitt liv. Det fanns inga problem, det kändes bra. 

Igår försökte jag förklara för dig att jag inte orkade prata. Jag försökte få dig att förstå att jag ville ha ett uppehåll i vår relation. Det jag ville ha igår var någonstans det du ville ha den där gången . Igår var du tydlig med att du inte ville att det skulle bli något mellan oss igen och jag var tydlig om detsamma. Det finns en anledning till att jag ville ha ev avbrott mellan oss. Jag kan inte på en dag ställa om från att vara i ett förhållande till att vara vänner. Jag ville ha distans till dig. Jag ville hantera allt som hänt på det sättet. Att på varsitt håll få andas ut och få distans.

Kanske blev mina ord hårda, men jag kände mig maktlös för att jag inte kunnat få dig att förstå hur jag vill ha det. 

Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ihåg allt jag sa eller allt du sa.

Någonstans måste jag lära mig att acceptera den skillnad det är mellan oss i form av år i livet, uppväxt, vänner. 

Jag kunde inte acceptera skillnaderna när vi var tillsammans, jag kunde inte förstå hur du kunde göra saker på vissa sätt, hur du kunde tänka på vissa sätt. Saken är den att jag behöver någon som tänker mer likt mig själv, som förväntar sig det jag förväntar mig. 

Någonstans, till slut, kanske jag kunde acceptera att du var den du var, och när jag väl gjorde det tog mina försök att laga förhållandet slut eftersom jag visste att varken du eller jag skulle förändras för den andres skull och för att förändring var vad jag behövde.

Nu får livet handla om att till en början acceptera att det förändrats...

Jag hatar dig inte Johanna, vissa saker du gjort har gjort mig ledsen och jag vet att detsamma gäller i motsatt riktning.

Och det jag skrivit nu handlar inte om att smutskasta dig. Även om det känns som om du förändrats över en natt så tror jag inte att du gjort det. Den Johanna jag en gång älskade finns någonstans där och henne kan jag aldrig hata. 

Om jag skrivit något kränkande eller elakt så ber jag om ursäkt för det redan nu. Det har inte varit min mening.

/Kim 

Fick börja dagen med att ta bort ett väldigt hatiskt inlägg jag föfattade igår. Måste vara diplomatisk och framförhållen.

Orkar man ens bry sig om att människor beter sig illa? Människor förändras inte så lätt, känns som om dem senaste två dygnen verkligen har innehållt diskussioner om just detta. Kanske handlar det om att bara lära acceptera sig själv och alla för vad dem är, även om folk ofta är idioter.

Tänk om man kunde gå igenom livet och bara tänka på sig själv, att alltid sätta sig själv i första rummet. Att helt enkelt inte bry sig om att de val man själv träffat kan spela negativ roll för andra. Tänk att inte känna skuld.

Men livet är inte på det där sättet, iallfall inte för mig. Skuld har jagat mig så många år, skuld och alla dess efterverkningar. Kanske är jag något pedant, varje detalj måste vara exakt och perfekt. Jag tycker inte om när människor inte ger allt, tycker inte om mig själv när jag inte lyckas med de mål jag satt upp för min egen lycka. Jag har svårt för de mediokra men klarar inte heller av de allt för extrema. Dem där som bublar av glädje eller fötärs av ångest.
 
Kanske handlar livet, verkligen helt klychigt om att hitta den rätta. En sådan människa som stämmer så till överrensstämmelse med dig själv att ni faktiskt kan harmonisera...

Tänk om det är så att för varje skadad människa i världen finns det för denne en like och att livet är ett djävulskt och tröstlöst spel för att finna denna person. Här handlar det inte längre om en nål i en höstack, här snackar vi... Ja, jag finner inga ord för det.

Dem sex senaste åren har innehållt ett antal olika förhållanden för mig. Två fruktansvärt seriösa, ett halvseriöst och så en hel del ganska korta och oseriösa förhållanden som jag i vanliga fall inte brukar räkna som förhållanden. Alltså, sex år av livet har hitills konstant handlat om förhållanden och helt uppenbart har inte den rätte dykt upp än, jag är alldelles för underbart ensam i detta nu för att det ska kunna gå ihop.

Lyckades igår kväll hamna i en mycket hemsk diskussion med en gammal flickvän om just detta. Diskussionen urartade när den gamla flickvännen uttryckte: "Jag hoppas att du kommer bli lika lycklig som jag är en dag" . Denna hennes replik uttrycktes efter att vi tillsammans gjort den verklighetsförvridna upptäckten att jag helt plötsligt var singel och hon i förhållande (detta handlar inte om någon smutskastning från min sida, men under det senaste året har det sett precis tvärtom ut i våra liv). 

Kontentan av våra livssitautioner var (om än lite tillspetsat) att man kan bara vara lycklig i ett förhållande. Alltså: hon lycklig och jag olycklig. Till hennes förtret måste jag säga att verkligheten inte behöver vara så.

Ibland säger man att människan är halv innan hon lever i ett förhållande. Att i förhållandet så blir hon kompletterad och hel. Tyvärr är det inte alltid så.

Ibland blir den människan som från första stund var hel, halv när hon ger sig in i ett förhållande. För inom förhållandets dörrar väntar i vissa fall eviga kompromisser och besvikelser.

Melankolin sänker sig över mig och jag tänker nu ge mig iväg för lite tomtegröt:)

So long!

/kn

Dags för skitsnack och nostalgi...

...En liten gestalt som bär med sig
   allt som mitt hjärta söker... /H Boem

/kn