IbiC

Jag sitter här, full av så mycket iver, så mycket vilja, så mycket längtan och en skärva förhoppning.

Somliga stunder vaknar en glöd inom en och allt man vill är att visa hela världen sin passion. Man vill dansa med världen, sjunga med världen, glädjas och förundras med världen...

Och så någonstans inom en, gnager känslan av att känslan snart kommer att försvinna. Att drömmar är för barn...

Det är kväll nu, men jag vet att jag inte behöver gå och lägga mig än. Imorgon behöver jag inte stressa upp, imorgon står bara en spikad sak på agendan och det är en tur till Strängnäs, till Ulrika.
 
Inatt kan jag vara vaken länge, som förr i tiden.



Ge mig det jag behöver
Ge mig hopp
Ge mig liv
Ge mig någonting jag kan fästa mig vid

Snälla, ge mig frihet
Ge mig och låt mig ge vidare
Ge mig en bit förklaring till allt det som händer
Ge mig trovärdighet hos dig

/Gramoz ur "Ge mig hopp ge mig liv. Dikter av flyktingbarn som gömmer sig"

Jag anfaller med ord,
känslor är för svaga människor

Jag satt tidigare idag och kolla på serien "Hjälp" där en av rollerna heter Örjan Lax. Denne man har otroliga problem med tålamod ach aggressivitet. Personligen är jag nog ganska lugn, det krävs ganska mycket för att jag ska bli arg, även ilska är ju en känsla och ord passar bättre. Tålamod dock är något jag lider brist på. Får jag för mig att jag vill göra något så ska det hända på direkten. Jag vill inte ha något "Svensson-tålamod", som jag kallar det. Var sak har sin tid bla bla bla.

Vi kanske inte har tid, vi kanske måste förändras nu, göra våra val och låta dem få konsekvenser i detta nu och inte vänta tills längre fram i tiden.

Der är kanske bättre att vara glödhet än ljummen, ja nog måste det vara bättre att brinna istället för att stagnera i tråkighet och kyla.

Jag står inte ut med mediokert, men jag står ej heller ut med dem allt för extrema. Glöden ska finnas på insidan inte uttryckas hela tiden i det yttre.

Nu ska jag nog sätta mig vid pianot en stund...

God bless!